Skäms du över ditt jobb?

Den här krönikan är publicerad i dagens nummer av Resumé. Läs den.

Jag har skrivit om reklam i flera år för Resumé, men nu är det här mitt sista nummer. Jag vill därför ta tillfället i akt att ta avsked med en fråga och en uppmaning som jag länge funderat över.
Varför jobbar du med reklam?
Är du stolt över det?
Och om någon frågar dig vad du jobbar med, svarar du ”reklam” med självklarhet eller med en smula skam?
Som jag upplever reklambranschen, från mitt andra-sidan-av-det-låga-staketet-perspektiv, är att det finns ett hemligt problem med reklambranschen och nästan alla som jobbar med reklam. Det är att man skäms över sitt jobb.

Reklam är kommunikation designad för att få människor, konsumenter, att köpa mer, eller andra, produkter och tjänster än vad de gör. Oavsett avsändare så finns det alltid ett element av kräng. Det går inte att komma ifrån. Och kräng är inte det ädlaste av uppdrag.
Förvisso är vissa avsändare finare än andra, coola varumärken eller ideella organisationer som i slutändan gör behjärtansvärda aktioner. Andra uppdrag är osexigare, ett medelmåttigt försäkringsbolag, någon telekomtjänst, en konferensanläggning ute på vischan. Reklamköpare som inte har någon aning om hur reklam fungerar, som varken vill eller vågar köpa kreativ reklam, med budgetar som knappt täcker medieköpen. Det kanske inte känns så fräckt.

Men samtidigt får reklambranschen, snarare än reklamköparna, stå som måltavla för nedskräpningen av det offentliga rummet och ännu allvarligare företeelser som överkonsumtion, sexism och fördumning. Nästan alltid tycker jag att branschen klär skott orättvist ofta. Mycket beror det på flagrant okunskap.

Det är till exempel misslyckat och tråkigt att Resumé har så lite konkurrens i reklambevakningen. Det finns givetvis en annan branschtidning och flera av dagstidningarna försöker sig på ämnet, men de förstnämnda skriver mest om nya kampanjer och de sistnämnda är oftast fullständigt i mörkret, de skulle inte känna igen en branschnyhet om den så örfilade dem i ansiktet. DI tar det de blir uppringda om, DN sitter inte ens på avbytarbänk medan SvD är bättre - men de skriver inte för byråfolket utan för näringslivet vilket gör bevakningen ointressant för oss. Historielösheten, oengagemanget och det uppenbara ointresset sipprar igenom.

Del av problemet är att det inte finns någon som tar reklambranschen i försvar utåt eller för dess talan. Som kan förklara hur det faktiskt ligger till. Vi på Resumé gör vad vi kan för att gå utanför den så tröttsamt och självföraktat kallade ”ankdammen”. Reklamförbundet gör också sitt, som med sina öppna föreläsningar kring Guldägget.

Men min uppmaning blir: Bestäm er.
Jobba med reklam för att ni tycker det är intressant och bra. Tycker ni att vissa av era kunder är usla – avbryt samarbetet. Ta branschen i försvar. Gör reklam ni är stolta över att sätta ert namn under. Fantiserar ni egentligen om att bli författare, läkare, dokumentärfilmare – slösa inte mer tid utan byt jobb.