Jag läser DN av lust – inte av plikt

DN. Ständigt denna DN. Tidningen har fått den roll som Månadsjournalen en gång hade i medievärlden och speciellt i Bonniersfären. Hackkycklingen. Den fula ankungen som alla pratar illa om och som ingen läser. Som alla i mediebranschen vet hur man skulle göra om och som alla drömmer om att vara på första sidan på, men som ingen säger sig läsa.

Att Månadsjournalen låg, och att DN ligger, ägarna familjen Bonnier extra varmt om hjärtat var och är ingen hemlighet. Det var därför MJ fick gå med förlust. Det är samma sak med DN (förlusten i år beräknas för närvarande till 200 Mkr).

Ständigt möter jag människor i Resumés sfär som talar illa om DN. DN har visserligen de bästa skribenterna, men de är ”förtryckta” av den lika enorma som inkompetenta ledningen. DN har visserligen också ett enormt genomslag, men Svenskan är piggare och roligare. DN har universums största redaktion och skulle kunna sparka hälften utan att någon, möjligen de arbetslösa, insåg det. DN har inget intäktsproblem med sina två miljarder i kassan, det är på kostnadssidan som det måste effektiviseras. DN är den malliga morgontidningen, inte ens kvällstidningsrabulisten Thorbjörn Larsson lyckades tvätta rent den byken.

Suck.

Låt mig börja med att slå fast att jag läser DN varje morgon. Inte av plikt utan av lust. Åsiktsmaterialet är suveränt och nyhetsarbetet stundtals lysande. Humor skulle man kunna bli bättre på, men mitt gamla skötebarn DN På stan funkar utmärkt som Stockholmsguide. Jag känner mig intelligent när jag läser DN. I en tid när TV4 skickar ett gäng C-kändisar med rånmisstänkt helikopterman till andra sidan jordklotet och tvingar dem att äta råttor älskar jag en mediekanal som utgår från att jag är begåvad. DN höjer sig över minsta motståndets lag och det är befrielse. I Danmark har Politiken gjort samma resa och marknadsförs nu som en elittidning som kostar ungefär tre gånger så mycket som DN att få hem i brevlådan. Även DI tycks lite vara inne på samma linje och höjde nyligen prenumerationspriset med 800 kronor. Jag är övertygad om att många människor är beredda att betala för kvalitet, speciellt om det i marknadsföringen betonas att de får just kvalitet.

I veckans tidning publicerar vi den nya publishern Gunilla Herlitz handlingsplan för DN. Hon har inte tagit med min idé att DN ska köpa Svenskan. Det anses för dyrt och osäkert, samtidigt är familjen Bonnier fortfarande lite rädda för den politiska reaktionen. Att köpet skulle bli den sista spiken i presstödet behöver vi inte ens diskutera.

Jag tycker fortfarande att DN ska köpa Svenskan. Det finns inte utrymme för två stora morgontidningar i en stad av Stockholms storlek. De två titlarna kan drivas parallellt med två självständiga redaktioner, men allt annat bör samordnas. Jag menar, om det funkar med två tidningar och en ägare i Visby, Sundsvall, Norrköping, Gävle, Luleå och Eskilstuna så kan det väl funka i Stockholm också.

Till sist några ord om dagstidningarna rent generellt. De är forfarande den största mediekanalen i Sverige. Det är overkligt att självförtroendet i branschen är så lågt. Här har verkligen TU en uppgift att fylla. Är man störst, snyggast, bäst och smartast finns det ingen anledning att stå med mössan i hand och vänta på att någon ska upptäcka en.

Tänk så glad Ingmar Bergman blir i sin himmel när han får veta att hans gamla papperskorg var värd 11 000 kronor. Jag skriver det igen: med god marknadsföring kan man sälja vad som helst hur dyrt som helst. Allt handlar om en enda sak: kommunicerat värde!

Anna Ankas femton minuter är slut. Det ska bli intressant att se vilken tv-chef som fattar det sist. 

Pia Röding är Johan Ståhls kvinna när alla morgon­tidningar i Skåne ska bliva en.

Fadersmord och helikopterrån. Det har varit en vanlig vecka i Resumés bevakningsområde.

Anders Dalenius gör ett bra jobb. Både som mediekritiker och reklamboss.

Netonnets reklam får veckans intelligenspris.

Den 8 oktober klockan 17–20 är det höstens andra Resumébar på Ambassadeur i Stockholm. Vi ses då.