En kollega som berör

Michael Nyqvists död drabbade många igår. Att livet kan vara så fult. Och vi kanske tänker att en borde vara tacksam, att det hade kunnat vara vi. Vi som lämnat eller vi som lämnats. Han var ju också så begåvad, duktig, och de som vet säger att han hade mycket kvar att ge, att han var mitt i livet och långt ifrån färdig.

Jag drabbades av Michael Nyqvists bortgång igår, och tänkte att jag borde vara tacksam.

Idag, har jag rörts av hur omtyckt han var, hur hans vänner och kollegor beskriver honom med sådan kärlek.

”Jag tror att var och en som mötte Michael tog djupa intryck av hans personliga mod och ivriga nyfikenhet, hans uppfodrande allvar och även hans överrumplande humor. Han visste mycket om både livet och konsten”. – Eirik Stubø, teaterchef på Dramaten

Visste Michael Nyqvist om hur han berört, hur han uppfattades och vilka sidor människor i hans närhet såg hos honom? Jag tror inte det. Och det är så sorgligt.

Vet du om hur du berör, eller vad människor ser hos dig? Eller minns du stunden då du senast tog dig tiden att berätta för någon för dig viktig, vad hen betyder för dig? En kollega, någon du beundrar eller kommer ihåg särskilt.

Det hela är så sorgligt, att just det ska vara så svårt. Och att när döden drabbar oss, blir det plötsligt mycket enklare.

En eloge till dem som gjorde något mer.

Det har nog aldrig varit enklare att ta ställning mot eller för hjärtefrågor, med hjälp av väldigt enkla medel. En tumme upp på sociala medier, en argsint kommentar någonstans och en röst på vettigt parti vart fjärde år. Det räcker för att plocka poäng i sitt sammanhang, och känna att en faktiskt stod upp mot de där mörka krafterna när det begav sig.

Men ska det vara så enkelt? Kanske det är hög tid att kräva lite mer av oss som faktiskt vill, och kan göra skillnad.

Att ”ta avstånd” genom ett offentligt uttalande, en Facebook-post, att ”med rak rygg och tydliga krav på fortsatt oberoende” fortsätta precis som vanligt, när företaget där du väljer att arbeta har ägare med värderingar som strider mot dina egna. Är det verkligen att ta avstånd och att stå upp för sin sak? Jag tycker inte det. För vem ska ta kampen på riktigt, mot de där mörka krafterna, om de som har makten att göra det och säger sig brinna för rättvisan, inte själva tar ansvar för sina egna val?

De som sagt upp sig från Metro den senaste tiden:

Amat Levin, krönikör
Viktor Banke, krönikör
Evyn Redar, krönikör
Emma Frans, krönikör
Emmelie Wallroth, nyhetschef
Johanna Cardell, nyhetschef
Anton Säll, reporter
Eric Ljunggren, vice vd

En eloge till er, som gjorde något mer. Ni stod faktiskt upp mot de där mörka krafterna när det begav sig.

Tro inte så lågt om er personal

Vissa företagshemligheter och strategiska planer, ska ledningsgruppen inte dela med övrig personal. Det är sen gammalt.

Eller? Kan det vara så, att företaget går miste om någonting hos sina medarbetare, när de hemlighåller för mycket?

Argumentet för att inte dela information, tycks vara att medarbetare inte kan hantera den. Och att tro så lågt om sin personal, känns rätt omodernt. Vad är det värsta som kan hända när saker och ting inte blir som planerat? Jag tror att de allra flesta har förståelse för att världen fungerar så, och att det är okej att misslyckas med satsningar eller erkänna att allting inte fungerar som det ska ibland.

När det istället pågår för mycket bakom kulisserna, är det lätt att känna sig exkluderad. Vi vill vara våra arbetsplatser i större utsträckning idag, och vill därför känna en vi-känsla, att vi är inkluderade och tagna på allvar. Oavsett position.

Att öppna upp lite mer än förut, tror jag därför kan ha stor inverkan på hur personalen trivs, verkar och presterar.

Våga testa.

Och det. Det är missvisande och förkastligt.

Så var det äntligen någon som skrev det där inlägget. Viktigt och bra, Moa Ekstrand.

Klädföretagen måste skärpa till sig när det kommer till kommunikation. För det går inte att skrika ut att ni är ett: feministiska, eller två: hållbara – utan att faktiskt göra någonting åt er egen skit.

Modeller och storlekar för en kropp, kvinnor i fabrikerna som arbetar under usla förhållanden, ohållbara produktionskedjor och miljöfarliga material.

Det är nästan som att de alla kommit överens att de ska skrika ut sina nya värdeord så ofta och mycket, att vi tillslut börjar tro på att vi faktiskt gör någonting bra när vi köper kläder från H&M, Gina Tricot, Nelly.com mfl. 

I den här videon dansar alltså Cecilia Forss runt med Indiska kvinnor på ett bomullsfält och skryter om Gina Tricots hållbarhetstänk. Och visst, det är bra att de gör någonting. Men att de vill få det att framstå som att de gör väldigt mycket.

Det. Det är missvisande och ganska förkastligt.

Skärmavbild 2017-03-23 kl. 14.01.52

“Allt är möjligt, bara du vill, orkar och kan tillräckligt mycket!”

Vi befinner oss på en studentmässa i mellansverige. Jag viftar med ett gäng flyers och har tränat in argumenten för att få studenterna att förstå det viktiga budskapet.

– Det är ett sätt att ta betalt för någonting du brinner för att göra!

Jag får ögonkontakt med en av studenterna som fingrar på en flyer medan hen läser innantill:

– “Starta eget företag?” Nej det är inte för mig. Jag är inte särskilt driven!

Den där meningen glömmer jag inte. Sättet som personen liksom stoltserade med avsaknaden av en av de mest åtråvärda personliga egenskaperna. Det var paradoxalt nog inspirerande. Inte där och då. Men kom att bli, senare. 

Att hänga på studentmässa var mitt första jobb, och jag brann för att få universitetsstudenterna att förstå hur viktigt det var att driva ett eget företag. Att arbeta med entreprenörer kom att bli min vardag sen, flera år framåt, och det var en speciell miljö att vistas i. Fantastisk på många sätt. Inställningen till framgång och den egna förmågan att nå dit. “Allt är möjligt, bara du vill, orkar och kan tillräckligt mycket!”

Medie- och kommunikationsbranschen kryllar av unga högpresterande och drivna människor som vill, orkar och kan tillräckligt mycket. Och det är också fantastiskt på många sätt. Men det finns ett allvar. Ett allvar som förändrat mitt sätt att se på drivkraft.

Enligt Arbetsmiljöverket sjukskrivs varje år 32 000 personer i Sverige med diagnoser som tyder på att de är utbrända, har ”gått in i väggen” eller drabbats av utmattningssyndrom, som är den medicinska termen. Mer än hälften av de sjukskrivna är kvinnor.

– Det är den duktiga, ambitiösa kvinnan med drag av perfektionism som drabbas. Hon som vill göra ett strålande jobb och inte säger nej ju fler uppgifter hon får, säger Kristina Glise på Institutet för stressmedicin i Göteborg.

Den här kvinnan känner jag igen. Hon finns i alla unga kvinnor jag någonsin träffat inom medie- och kommunikationsbranschen. Drivkraften går inte att ta miste på, men i byrå-kontexten utgör den en tyngd i vågskålen mellan frisk och sjuk, harmonisk och sönderstressad.

Och det är så sorgligt. För det är inte en axelryckning att bränna ut sig innan en fyllt 30 år. Det är allvarligt och dessutom skamligt för hela branschen. Och jag tror inte att det alla gånger behöver vara arbetsgivarens fel. Allt för ofta handlar det istället om våra förväntningar på varandra, hur vi beskriver framgång och på vilket sätt vi väljer att lyfta varandra både på och utanför arbetsplatsen.

Att premiera drivkraft är enkelt. Och succéerna mäter vi gärna i listplaceringar, priser och nya titlar. Men jag tror att vi behöver bli bättre på att se till den som vågar stoltsera med att yrkesmässig drivkraft inte är allt. Att våga säga ”jag är inte särskilt driven”, behöver inte betyda att du är en latmask. Det kan vara att göra tillräckligt, att göra sitt jobb och känna sig nöjd med det.

Dessutom värt att premiera lite oftare. Och kanske framförallt i byråvärlden.